skänslan att berätta för föräldrar.
En kort berättelse om hur det var att ta steget att berätta för föräldrarna om att jag är transkönad.
Ja de var ju tungt innan att bara tänka tanken att jag måste bärätta någon gång, och helt klart så snabbt som möjligt. Det var helt klart en lång dag men ändå kort. Dagen skändes lång pågrund av att man var rädd hur skall de reagera? Men till lika skändes den kort eller som att klockan gick ovanligt fort, det tog tid att samla mod. Men under tiden jag gick fram och tillbaks i huset ut och röka in tillbaka så gick timmar Så fort att dagen snart är kväll och så småningom natt och vi får flytta upp det till dagen efter. Och det är ju jobbigt just det att då ligger man igen å planerar och funderar hur vi ska våga och hur att börja, vad säga? Men samma dag kom vi fram till att jag skickar ett meddelande inte för att vara feg utan att de kan läsa en hel förklaring och ha tid att reagera och svälja undan lite förrän de kan diskutera saken. Det dröjde inte länge förän mamma och pappa ville vi skulle komma över. Det var furtfarande nervöst i magen. Men vi struntade i nervösa sitoationen och bara håppade i bilen och for dit. Men de var lite tysta leken där i början tittade i tysthet på Tv:n till vi sakta började prata. Allt gick väldigt bra. Och jag blev sagt att jag är lika värdefull ändå och alltid Välkommen dit. Vi fick en jätte kram och for hem med mycket lättare kropp de var så lättande att jag skände mig lätt som en fjäder men stark jag började skänna mig starkare och starkare. Och tack vare min väldigt stödjande fru vågade jag ta steget hon som höll om mig och berättade att det går nog bra jag är med dej. Efter det där blev vi båda mycket starkare och modigare. Tillsammans är vi oslagbara. :) jag kan också nämna att hålla sig hemlig var otroligt jobbigt men efter en tid man har vågat komma ut med vem man är är det bara någon gång de jobbigt men alltid mycket härligt och livet blir mycket lättare och roligare. Det skäns underbart.
